Angående att läkare borde/måste vara övertydliga i sina läkarintyg

Några reflektioner på Göran Söderlunds blogginlägg den 7 december 2017: Krav på text i medicinskt underlag där han bland annat skriver:

”Det är alldeles för många läkare som irriterar sig på Försäkringskassan i stället för att koncentrera sig på att skriva övertydliga intyg. Då slipper läkarna ”tjafs” med Försäkringskassan och det är lättare att få rätt i sjukpenningärendet.”

Dock kan ju inte läkaren med laglig rätt krysta fram objektiva fynd och orsakssamband bara för att vara ”övertydlig”? Om vi tänker oss in i allmänläkarens situation där i undersökningsrummet: En läkare som inte har möjlighet att vara med ute på arbetsplatsen, inte heller följa med patienten hem för att kontrollera hur sömnen och vardagen fungerar. Utan bara har de korta möten som systemet är utformat efter.

Enligt SVT-sändningen ”Så drabbas de utförsäkrade” med många kunniga och högt uppsatta personer framgår bland annat:

~ 08:30 fram – Phillip Eldon, förbundsjurist på Kommnunal:

”Det finns ganska många sjukdomstillstånd idag som inte går att verifiera objektivt. Likväl ställer Försäkringskassan krav på att läkarintyget ska ange objektiva fynd vid dessa diagnoser.”

”Kassan verkar ha en annan uppfattning än lagstiftaren om hur ett läkarintyg ska vara utformat och vilka uppgifter det ska innehålla.”

~ 06:47 – Phillip Eldon igen avseende vad lagstiftaren/regeringen har sagt i propositioner (från 1995 och 2003) om vad ett läkarintyg ska innehålla:

”Det läkaren ska bedöma är i första hand den försäkrades medicinska status och hur det påverkar funktionsförmågan. Och läkaren ska också ange vilka arbetsuppgifter den försäkrade har och arbetsförmågans nedsättning i relation till dessa. Och så betonade man också att det läkaren ska intyga vid sjukskrivning, det är endast sådana förhållanden som läkaren kan ta ansvar för med utgångspunkt i sin medicinska kompetens.”

Det som verkar vara problemet i många fall är att läkarintyget ställer kvar på objektiva fynd och objektiva orsakssamband som vad gäller många sjukdomstillstånd, diagnoser och diagnoser i samverkan inte går att säga med den säkerhet som Försäkringskassan många gånger kräver för ett godkänt intyg. Det går sannolikt många gånger egentligen inte att säga särskilt objektivt och säkert ens med en fördjupad försäkringsmedicinsk utredning. Där patienter till exempel ska ”gå fort i en korridor med massa folk i” och diverse andra tester under observation för att se om det syns utanpå om patienten får mera ont, får sämre mående där och då eller senare, på natten, försämrad/utebliven sömn, eller som byggs på successivt under lång tid? Att allmänläkaren då på sin mottagning ska kunna yttra sig om detta borde väl de flesta inse inte är rimligt och inte heller möjligt?

Läkaren kan alltså inte utifrån vare sig sin egen, eller någon annan medicinsk kompetens som finns idag, intyga med den grad av objektiv säkerhet som Försäkringskassan (och i flera fall domstolarna) många gånger kräver.

Borde läkare, Försäkringskassa och domstolar ibland ställa sig frågan ”Kan detta stämma?” avseende det patienten beskriver om sina problem och hur det påverkar arbetslivet och vardagen? Om svaret är ja, så blir nästa fråga om det verkligen är möjligt att verifera detta så objektivt som verkar krävas idag? Att då ändå bita sig fast i dessa höga krav på objektivitet har ju då ingen relevans utan kommer bara att bryta ner patienten, samt få intygsskrivare och bedömare att ge upp till slut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s